"Utanför"

Förödelse. Foto: Henrietta Johansson.

Varför hör ingen mig skrika,

när jag ropat efter hjälp.

Varför hör ingen mina böner,

när jag brustit ut i gråt.

Metallkedjorna runt halsen,

skär djupt in i min själ,

låter blodet rinna nerför,

färgar badkarsvattnet rött.

Med blicken du kallade mig hora,

kraften besegrade mig.

Med blicken du kallade mig luder,

Och slagen definierade mig.

Likt en skugga du passerar, på en tunnelbaneperrong,

i varenda kvinna jag möter

Och i varje lyckas sång

förväntar mig ditt nummer när tonerna plötsligt klingar

förväntar mig ett svar när hoppet övergetts.

Men lämnad åt mitt öde vandrar jag stadens gator,

betraktar hemmens upplysta vrår

Miljontals ljus här glimmar,

som det gör inför varje nytt år.

Skratten ekar framför elden,

historier om vad de gjort i dag.

Utanför står jag ensam och frusen

i ett hopp om att släppas in.

Utanför står jag längtandes

efter att äntligen passa in.