Dödsångest

Livet har varit fett svårt.

Jag tror att alla som växte upp med mig i Perstorp kan skriva under på det.

Alldeles för många av oss åkte fast, hamnade i bråk med polisen, rökte på för att glömma.

Vi stal för att äta, slogs för att förlåta, drack för att bli en av er.

Men.

Vi kunde aldrig bli en av er.

Vi bar alla på en oförklarlig sorg.

Egentligen för stor för att bära.

Förtvivlan efter en älskade som dött, otroheten som aldrig uppdagades, vänner som svek eller hamnade i fängelse.

Jag blev vuxen när jag egentligen borde varit barn.

Jag blev barn när jag egentligen skulle blivit vuxen.

Det som fanns kvar var kläderna på kroppen och nyckeln runt halsen.

Så den här går ut till er.